Jag har så himla lätt för att gråta..
Och första gången jag grät (försökte dölja det bra) är under vårt första möte hemma i mitt kök. Jonathan berättar var han bott under hela sin uppväxt och vem hans syskon är. Och jag ser honom framför mig, väldigt många centimeter kortare, i brunt lockigt hår. Är det verkligen den busiga lilla killen som sitter här framför mig och som friat till sin Alice. Förlåt Jonathan, men hade någon sagt det till mig för 20 år sedan hade jag ju skrattat jättehögt. Livet ändå, tänk vilket öde. Och tänk att den sprudlande lilla energiknippet numera är världens lugnaste och mest coola unga man. Och jag ska få äran att fotografera honom och hans blivande fru.
Och så har vi Alice.. världens mest jordnära, coola och genomkloka tjej med ett leende som får varje fotograf (och människa) att tjuta av lycka.
Jonathan är lyckligt lottad som numera får äran att kalla henne sin fru.
Dessutom är jag så himla imponerad över deras gemensamma resa. Två sådana komponenter kan ju ta sig hur långt som helst tillsammans.
Och SÅKLART va ju deras bröllopsdag magisk.
SUCCÈ skulle jag vilja säga!
Jag hann gråta ganska många gånger till under den dagen.
Inte konstigt alls.
Som ni ser!
