En regnig dag i Juli..
svängde jag in på en stor uppfart och jag såg den direkt. Den gröna ladugårdsdörren. Jag tappade nästan andan. Det är en sådan dörr jag själv drömmer om på min framtida avstyckade gård. Tänk en bild framför den. Jag tänker ofta så när jag ser något som hade varit otroligt fint på bild. Allt från platser till föremål, till perfekta solnedgångar vid en viss tid. Men jag antar att det är en hyfsat okej yrkesskada.
Iallafall så knackade jag på (när jag fått tillbaka andan igen efter att ha sett den vackra dörren) och möttes av en otrolig värme. Den här familjen tyckte jag redan mycket om. Man känner sådant direkt, det genuina hos människor. Och sen kom huvudpersonen fram och hälsade. HAN VA LOCKIG! Jag tappade andan lite till och hjärnan spann på högvarv med idéer. Och sen fick jag se tapeterna!
-"Här tänkte vi! Vad tror du?!"
Är det för bra för att vara sant tänkte jag. Men ja, ni ser ju.
Och det va ju bara för mig att hänga med.
Tanken va att vi skulle fotografera utomhus men regnet stoppade oss förutom under en liten stund. Men det gör lixom ingenting! Att fotografera inomhus i hemmet gör det hela betydligt mer personligt. Eftersom att jag aldrig använder blixt så krävs det någon form av fönster som ljuskälla men jag brukar oftast bara kunna möblera om lite sen är det fixat. Och jag älskar när föräldrarna ger mig fria tyglar!
Så låt mig presentera.. världens finaste lilla Måns!
